Att vi befinner oss mitt i ett valår har väl inte undgått någon? Eller? Ibland är det faktiskt svårt att avgöra om valrörelsen verkligen startat med tanke på hur blekt och torftigt det mesta är som rör svensk politik. I USA däremot är det andra bullar som gäller! Här har vi listat åtta anledningar varför amerikanska valår är bättre än svenska.
Jänkarnas politiska system må vara invecklat och ologiskt, men de vet verkligen hur man levererar under en valrörelse. Tänk vad coolt det skulle vara om till exempel sossarna höll sin valvaka på ett fullsatt Friends Arena istället för det gamla tråkiga partihögkvarteret på Sveavägen?
Så, alla svenska partier där ute – se och lär!
8. Primärvalen
Medan den svenska valrörelsen maler på i ungefär samma slöa tempo ända fram till de sista veckorna, har amerikanerna spetsat till förutsättningarna genom att införa de politiska valens motsvarighet till förfesten – primärvalen! Dessa val, som hålls innan det stora presidentvalet, har i uppgift att utse delstatens delegater till partiernas respektive nationella konvent, alternativt att besluta vilken kandidat de redan utsedda delegaterna ska stödja på konventet. Primärvalen är ofta minst lika spännande som det efterföljande presidentvalet, och vi minns särskilt 2008 när Hillary Clinton och Barack Obama slogs om titeln som demokraternas kandidat. Svenska partier utser givetvis också sina partiledare under formella stämmor, men det är sällan varken glammigt eller spännande.
7. Kändisarna
Visst, vi har inte kändisar av samma kaliber i Sverige som i USA och det är kanske inte helt rättvist att jämföra Henrik Schyffert (S), Wille Crafoord (M) och Peter Wahlbeck (MP) med Bruce Springsteen, Meryl Streep (Demokrater), Clint Eastwood och Mel Gibson (Republikaner). Men ändå – det går inte att förbise att det är lite mäktigare med en inspirerad Bruce Springsteen på en fullsatt arena, än vad det är med Wille Crafoord i Almedalen. Feministiskt initiativ verkar vara de enda som fattat poängen och fått öppet stöd av storstjärnor som Jane Fonda, Robyn och Benny Andersson.
6. Valvakorna
Har man någonsin suttit uppe på natten och följt den amerikanska valdagen på datorn via en ostadig videolänk kommer man aldrig kunna titta på en svensk valvaka igen. Särskilt FOX News är en garanti för så kallad ”bra tv” med gravt högervinklad rapportering och sina rabiata ankare, inte minst Sean Hannity. Till och med den svenska bevakningen blir roligare när det handlar om USA-valet och TV4-ankaret Petra Nordlund gång på gång envisas med att kalla kanalens USA-korre Bertil Karlefors för Bertil Falukorv.
5. Kampanjslogans
Kanske är det svenska språket som sätter käppar i hjulet för de som ansvarar för våra politiska slogans. Socialdemokraternas Alla ska med och Miljöpartiets Inte höger, inte vänster utan rakt fram är båda bra exempel på torftiga paroller från våra inhemska partier. I USA handlar allt om image och likeability, vilket tydligt avspeglats i flera presidentkandidaters slogans genom åren. Eller vad sägs om dessa:
1844 Henry Clay – Who is James K. Polk? (riktad mot motståndaren, och blivande presidenten, James K. Polk)
1916 Woodrow Wilson – He Kept US Out of War (ett bra argument, helt klart)
1924 Calvin Coolidge – Keep Cool with Coolidge (ord- och namnlekar kan aldrig gå fel)
1952 Dwight Eisenhower – I Like Ike (syftar på Eisenhowers smeknamn ”Ike”)
1992 Ross Perot – Ross for Boss (ännu ett härligt töntigt rim)
1992 Bill Clinton – It’s the Economy, Stupid (rakt på sak från Clinton)
2008 Barack Obama – Yes We Can! (Obamas peppande motto är en klassiker)
4. Debatterna
De tv-sända partiledardebatterna under valrörelsens slutfas är helt klart en av höjdpunkterna under hela perioden, och här brukar det kunna hetta till även i en och annan svensk tv-studio när företrädarna för respektive parti drabbar samman i ett sista försök att övertyga väljarna. USA gynnas i detta moment helt klart av att man endast har två kandidater, till skillnad mot våra i dagsläget sju partiledare. Dessutom är scenografin snyggare, upplägget mer dramaturgiskt laddat, och de verbala smockorna hårdare.
3. Kampanjfilmerna
Både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har under de senaste årens valrörelser fått utstå kritik för sina illustrativa kampanjfilmer. Tycka vad man vill om dem, men de rörde i alla fall om i grytan och det är kanske precis vad svensk politik behöver? Tydliga budskap. Amerikanerna tar det såklart ett steg längre och rena smutskastningsfilmer förekommer under varje valår. Vansinnigt provocerande – och underhållande!
2. Konventen
Partistämmorna i Sverige känns mest som trötta kick-offs för inbördes beundran, hänvisade till en skolaula. De amerikanska partikonventen däremot är som flera dagar långa politiska festivaler målade i rött, vitt och blått. Världsartister på scen, på riktigt inspirerande tal och diverse märkliga upptåg utlovas varje gång det är konventdags för transatlanterna. Vem har glömt Clint Eastwoods härdsmälta under republikanernas konvent 2012 när han improviserade stora delar av sitt anförande och talade med en tom stol som skulle representera president Barack Obama.
1. Kandidaterna
Som sagt, image är allt – och det har amerikanerna förstått! Landets president blir automatiskt i samband med sitt tillträde en av världens absolut största kändisar, och då gäller det att vara profilerad och slipad. George W. Bush hade till exempel förmodligen inte haft en chans mot Al Gore 2000 om det inte varit för hans lika delar playboy- och barnaktiga charm. Och alla som sett Barack Obama under den årligt förekommande White House Correspondents Dinner, där journalister, politiker och kändisar träffas i en salig blandning, vet att han skulle klara av att åka ut på en stand up-turné imorgon om det krävdes. I Sverige har våra partiledare blivit så rädda att säga fel saker att de istället inte säger någonting och resultatet har blivit en riksdag full av fega och färglösa politiker – Sverigedemokraterna undantaget. Man kan i alla fall inte klaga på underhållningsfaktorn bland det ”Sverigevänliga” partiets representanter och deras bravader.
