Ett mord på en nattbuss. Festande ungdomar på ett övergivet sommarläger. Ett äkta par från tv på skidsemester. En avdankad popstjärna som iscensätter sin egen död. Detta är handlingarna i några av Sveriges sämsta filmer genom tiderna.
Svensk film kan vara riktigt bra när allt stämmer, men mer vanligt är att biobesökarna får uppleva den totala motsatsen. Efter en titt på denna lista över Sveriges sämsta filmer genom tiderna kan man fråga sig om det är dags att instifta ett nytt filmpris till skådespelare som tackar nej till roller i skräp som aldrig borde ha nått vita duken…
15. Åsa Nisse Wälkom to Knohult (2011)
Åsa-Nisse (Kjell Bergqvist) hittar olja av misstag när han konstruerar ett hemmabygge på tomten. En kostymnisse (Johan Glans) försöker komma åt uppfinningen kallad ”Dunderpumpen”, och blandar in statsministern (Maria Lundqvist) i sina planer, varpå Knohult utropas till republik med Åsa-Nisse som president. Det går ju att fråga sig hur någon ens kom på idén att återuppliva Åsa-Nisse. Det här är bara extremt påkostad buskis som inte är särskilt rolig. Det är rent häpnadsväckande hur många mer eller mindre kända skådespelare som filmskaparna fått att delta i detta totala haveri.
14. Stockholm Boogie (2005)
Jerka gör slut med sin flickvän varpå kusinen Hoffe tar med honom ut på en festnatt i Stockholm tillsammans med deras nyfunne vän Natalie, samtidigt som hans flickvän, som vägrar acceptera att förhållandet är på väg att ta slut, ger sig ut för att söka efter de tre. Det mesta är fel med ”Stockholm Boogie” från 2005. Usla och överspelande skådisar, platt dialog, klichéartat persongalleri, obefintlig dramaturgi och regi, amatörmässig klippning, och som grädde på moset ett totalt osannolikt händelseförlopp. Det enda Stockholm boogie lyckas med är att få alla som ser filmen att avsky stockholmare i allmänhet och södermalmsbor i synnerhet. Bra jobbat!
13. Nattbuss 807 (1997)
Kalle och Carlos är två unga män som har mycket gemensamt, men ändå hamnar i en blodig uppgörelse med varandra. Som alltid är det omständigheterna som styr ödet, och en rad slumpartade händelser driver handlingen i en bestämd riktning tills det inte finns någon väg tillbaka. Ett tag under 90-talet kom den ena ungdomsfilmen efter den andra som handlade om den groende rasismen i Sverige. Av någon anledning blev resultatet sällan bättre än i ”Nattbuss 807” – och då tar den ändå plats på vår lista…
12. Pillertrillaren (1994)
David (Jakob Eklund) är en misslyckad figur som börjar jobba som säljare på medicinföretaget Bremco, där allting inte är som det verkar. Som kalkon sett är ”Pillertrillaren” från 1994 lite underhållande, men bedömt som en ”riktig” film är det som SM i dålig handling, risiga skådespelarprestationer och bedrövlig dialog.
11. Petri tårar (1995)
Carlo Marcellini (Izabella Scorupco) är en levnadsglad, förförisk ung man som reser runt i medeltidens Sverige och säljer undermedlet Petri tårar. Hans spel är farligt, men vinsterna kan bli stora. Ingen får dock veta att denna charmige kanalje egentligen är en kvinna. Allt går som smort – tills Marcellini förälskar sig i borgmästarsonen Mark (Carl-Einar Häckner). Storyn är 100% ointressant och manuset är både uselt och segt. Dessutom är slutet så dåligt att det är rent imponerande.
10. Camp Slaughter (2004)
Sex ungdomar åker till ett nedlagt sommarläger för en föräldrafri helg. När den närmsta grannen, ett mentalsjukt missfoster som gömts av sin adliga familj, hittar dem övergår festhelgen till en kamp på liv och död. Vad är meningen med den här filmen? Vad vill regissören säga? Det är uppenbarligen tänkt som en hyllning till ”Fredag den 13:e”-filmerna, men slutprodukten liknar mer ett hån.
9. Det okända (2000)
Handlingen till ”Det okända” är ganska enkel. Fem biologer åker ut i vildmarken för att undersöka en mystisk brand som ägt rum, men efter bara några dagar börjar underliga saker att hända. Filmen är lågbudgetproducerad med skakig handkamera i samma stil som ”The Blair Witch Project”. Låt oss bara säga att slutresultatet inte blev lika lyckat…
8. Farligt förflutet (2001)
I denna svenska actionkalkon från 2001 spelar Regina Lund en kvinna som tillsammans med sin pojkvän (Jens Hultén) dras in i ett kriminellt spel på liv och död när en gammal vän en dag dyker upp. En film som nästan får en att skämmas över att vara svensk.
7. Reine och Mimmi i fjällen (1997)
Bara tanken på att göra en filmversion av karaktärerna från såpan ”Tre Kronor” borde ha stannat vid just en tanke. Dessvärre löpte projektet linan ut och resultatet blev denna genomusla ”komedi”. Mimmi har börjat få nog av vardagslunken och ställer Reine inför ett ultimatum: antingen åker de på semester tillsammans eller så åker hon själv – utan att komma tillbaka. Reine väljer det första och bokar en billig fjällsemester för att råda bot på Mimmis ilska, men istället stöter de ihop med släktingar, grannar och andra människor de (tyvärr) känner. Ännu värre blir det när ett gäng bankrånare kommer in i bilden. En fruktansvärt, fruktansvärt dålig ”film”.
6. 9 millimeter (1997)
Förortskillen Malik (Paolo Roberto) är en ung man utan hemland, familj och tillhörighet. Han ägnar sig åt småkriminalitet tillsammans med kompisarna Jocke och Mehmet. En dag träffar han Carmen, en ung vacker tjej med ambitioner att skaffa sig både utbildning och jobb. ”9 millimeter” är en studie i fullständigt uselt skådespeleri och lika usel dialog kryddat med ett skrattretande krystat kameraarbete som skriker nittiotal.
5. Naken (2000)
Efter en mycket blöt svensexa vaknar Anders (Martin Forsström) upp i en hiss, spritt språngande naken. Så börjar filmen ”Naken” från 2000, sedan följer 98 minuter av riktigt rutten film. Värst av allt är nästan att skaparna helt skamlöst snott greppet från ”Måndag hela veckan” där samma dag återberättas flera gånger men där huvudpersonen gör olika val för att till slut lyckas ta sig ur ett destruktivt mönster.
4. Tre solar (2004)
Superkalkonen ”Tre solar” från 2004 är ett bottennapp av monumentala proportioner. Hanna (Lena Endre) lämnar hemmet för att rida mot kusten och möta sin man Ulf (Mikael Persbrandt) som varit ute och krigat i fyra år. Halvvägs möter hon pesten, men beslutar sig för att fortsätta. Hon hittar sin man som blivit ett vrak eftersom han börjat missbruka opium, men tar ändå med sig honom hem, där en ny tragedi väntar. Dialogen och könsrollerna håller ungefär samma klass som i en såpopera och handlingen lajvas fram i medeltidskläder av ett gäng skådespelare med Stockholmsdialekt.
3. 10 000 timmar (2014)
Titeln bygger på antagandet att man kan bli bra på vad som helst om man ägnar ungefär 10 000 timmars träning. Det låter kanske lite roligt. Men det är det inte. När Eric (Peter Magnusson) vinner en stor summa pengar på en skraplott säger han upp sig för att i stället bli fotbollsproffs – trots att han inte kan spela fotboll. OJ! Vad tokigt! Lägg till en inte särskilt trovärdig sidohandling rörande huvudpersonens fru (Karin Lithman) som skall föreställa någon slags höjdare inom Socialdemokraterna. Och vi får inte glömma Özz Nûjens horribla prestation som kollegan Bengtsson. Ja, Bengtsson. Nej, ”10 000 timmar” är till och med sämre än Magnussons övriga pekoral ”Sommaren med Göran ” och ”En gång i Phuket”, vilket inte vill lite…
2. Angel (2008)
Helena Bergström spelar Angel (!) , en dalande popstjärna (!!) som tillsammans med sin man och manager Rick (!!!) spelad av Rolf Lassgård, iscensätter sin egen död (!!!!) för att skaka liv i karriären. Behövs det ens utvecklas?
1. Blå måndag (2001)
Någonstans i Stockholm begår småtjuvarna och vännerna Leo (Göran Gillinger) och Roger (Viktor Bolin) ett av sina vanliga inbrott, ett inbrott som slutar i katastrof. Ewa (Eva Röse), en ensam och desillusionerad ung kvinna, får ett livsavgörande besked. Av en slump kolliderar deras livsöden. Det låter kanske lovande, men sanningen är att ”Blå måndag” från 2001 är en rakt igenom värdelös film. Ingen humor, inga känslor, ingen poäng, inga tankar, ingen glimt i ögat. Ingenting. Hur en så rakt igenom dålig film ens tog sig ur manusstadiet är ett mysterium.
American Burger?
Naken är ju en kultfilm!