Tidernas bästa tungviktsboxare

Under ett helt sekel var tungviktsboxningens mästare idrottsvärldens odiskutabla kungar, de hårdaste av de hårda och kändisar av allra högsta rang. De senaste tjugo åren har dock de stora affischnamnen blivit allt färre och i och med uppkomsten av MMA som alternativ på fightingscenen har populariteten för boxningens titaner sjunkit avsevärt.

Låt oss för en stund glömma den nuvarande situationen och blicka tillbaka till proffsboxningens glansdagar genom att gå igenom tidernas bästa tungviktsboxare. Förra århundradet bjöd oss på så många färgstarka fighters att vi varit tvungna att utelämna ikoner som Jack Johnson, Evander Holyfield och Jack Dempsey.

Vad tycker ni? Har vi träffat rätt i vår bedömning?

10. Floyd Patterson

”The Gentleman of Boxing”, Floyd Patterson, blev 1956 den dittills yngste tungviktsmästaren någonsin när han slog Archie Moore och därmed vann den vakanta titeln efter Rocky Marcianos pension. Sommaren 1959 blev han av med titeln, besegrad av Ingemar Johansson i en av svensk idrottshistorias mest klassiska episoder. I returmatchen skrev Patterson dock boxningshistoria då han blev den första tungviktsmästaren att återta sin titel. Sista matchen var mot Muhammad Ali 1972, som vann på teknisk knockout.

9. Sonny Liston

Charles ”Sonny” Liston blev aldrig en av de älskade mästarna. Tvärtom. Under karriären möttes han istället av närapå förakt från den stora massan då han ansågs tråkig och svår. Proffsdebuten avklarades 1953 och efter lång väntan fick han äntligen möta världsmästaren Floyd Patterson 1962 – en match Liston vann på knockout redan i första ronden – en bedrift han upprepade i returen året efter. Han förlorade till slut mästartiteln till Cassius Clay 1964 (Muhammad Ali), där han gav upp halvvägs in i matchen med anledning av en påstådd axelskada. I en returmatch ett år senare knockades han redan i första ronden i en något som många hävdade var en läggmatch. Sonny Liston avled i december 1970, troligen till följd av en överdos.

8. Joe Frazier

”Smokin’ Joe” Frazier inledde karriären med att ta OS-guld 1964 i Tokyo och blev senare professionell världsmästare i tungvikt mellan åren 1970-73. Karriären präglades av en intensiv rivalitet med Muhammad Ali och matcherna dem emellan, som nådde klimax i och med den sista, kallad ”The Thrilla in Manila”. Frazier förlorade en av tidernas bästa boxningsmatcher på teknisk knockout mellan 14:e och 15:e ronden då hans tränare Eddie Futch valde att kasta in handduken. De båda kämparna hade gett allt – Ali kunde nätt och jämnt resa sig från ringhörnan för att fira segern – i en match som var klassisk redan innan den börjat. Joe Frazier valde 1976 att dra sig tillbaka på grund av en kronisk ögonskada.

7. Lennox Lewis

Britten Lennox Lewis har inte bara det tuffaste namnet på hela listan, han anses även vara Storbritanniens bästa boxare någonsin, oavsett viktklass. Han blev efter segern mot Donovan ”Razor” Ruddock 1992 de brittiska öarnas första världsmästare i tungvikt sedan Bob Fitzsimmons 1899. I november 1999 besegrade Lewis amerikanen Evander Holyfield och blev i och med detta innehavare av samtliga av de tre stora VM-titlarna. Vid årets slut erhöll han en av de mest prestigefyllda utmärkelserna i Storbritannien, BBC Sports Personality of the Year, för sina prestationer i ringen. Den 6 februari 2004 avsade sig Lewis sina titlar och drog sig tillbaka, med en meritlista som stannade på 42 segrar (varav 32 på KO), 2 förluster och 1 oavgjord match.

6. Joe Louis

Joe Louis föddes 1914 i Lafayette, Alabama och var innehavare av VM-titeln i tungvikt mellan åren 1937-49. Han gick under det, med dagens mått mätt, smått rasistiska smeknamnet ”The Brown Bomber” och anses vara en av de främsta tungviktsboxarna genom tiderna. Louis gick upp i sammanlagt 26 titelmatcher av vilka han vann 25, vilket är oöverträffat i tungviktsklassen än idag. Obesegrad avsade han sig titeln 1949, men kunde inte hålla sig borta från ringen och utmanade 1950 den dåvarande mästaren Ezzard Charles – men förlorade på poäng. Tidskriften The Ring rankade Joe Louis som etta av proffsboxningens 100 främsta punchers, det vill säga den boxare med det effektivaste knockout-slaget.

5. George Foreman

Grillkungen George Foreman (ja, efter karriären lanserade han faktiskt en serie grillar) inledde karriären som briljant amatörboxare och endast 19 år gammal vann han guldet i Mexico City-OS 1968. Året efter debuterade ”Big George” som proffs och gjorde sig snabbt ett namn som fruktad knockout-maskin. Han radade upp 37 raka segrar (varav 34 på knock-out) innan han 1973 fick en chans på världsmästarbältet i en match mot titelhållaren Joe Frazier. Foreman pulvriserade mästaren Frazier och skickade honom i golvet inte mindre än sex gånger innan domaren bröt matchen i den andra ronden.

VM-titeln försvarades sedan två gånger innan den klassiska matchen mot Muhammad Ali inför 70.000 åskådare i Kinshasa, Zaire, kallad ”The Rumble in the Jungle”. Storfavoriten Foreman föll dock mot sin sju år äldre utmanare och gick efter det endast ett fåtal matcher till innan han 28 år gammal valde att lägga av och istället bli pastor. Så kunde sagan om tungviktskungen George Foreman ha slutat, men drygt 10 år efter att han lagt handskarna på hyllan chockade han boxningsvärlden med en minst sagt oväntad comeback.

Liknande Listor

De 10 mest populära sporterna i Sverige

Topp 10: Spelarna med flest poäng i SHL genom tiderna

Nästan 20 kg tyngre och utan sin forna snabbhet var det inte många som tog honom på allvar – men det tunga och fruktade knockout-slaget fanns utan tvekan kvar, och efter 24 raka segrar (varav 23 på knockout) fick Foreman en ny chans på världsmästartiteln. Evander Holyfield blev dock för svår och vann matchen på poäng. Drömmen om att åter kunna titulera sig världsmästare levde dock kvar, och 1994 besegrade George Foreman mot alla odds WBA- och IBF-mästaren Michael Moorer och blev därmed tidernas äldste världsmästare i tungviktsboxning, 45 år gammal.

4. Larry Holmes

Larry Holmes inledde karriären som sparringpartner åt Muhammad Ali, och med en träningskamrat av den kalibern var det bara en tidsfråga innan han själv började stiga på rankingen. Och mycket riktigt, den 9 juni 1978 vann Holmes WBC-titeln genom att besegra Ken Norton på poäng. När Muhammad Ali valde att avsluta karriären blev det tydligt att Larry Holmes var den i särklass bäste tungviktsboxaren i världen. Efter att ha besegrat Ali i dennes comeback 1980 blev han allmänt erkänd som den nya kungen på tungviktstronen. Han erövrade sedan IBF-titeln och höll den fram till de dubbla förlusterna mot Michael Spinks. Såväl Holmes själv som ett flertal ansedda boxningsjournalister ansåg att han blivit bortdömd i båda matcherna, och förlusterna sved extra mycket då Holmes hade chansen att passera legenden Rocky Marcianos ”oslagbara” rekord på 49 raka segermatcher. Totalt försvarade Larry Holmes världsmästartiteln 20 gånger.

3. Rocky Marciano

Rocky Marciano växte upp i Brockton, Massachusetts och debuterade som proffs 1947. Sina första 16 matcher vann han på knockout, varav nio i rond 1. Det stora genombrottet kom den 12 juli 1951 när Marciano besegrade före detta världsmästaren Joe Louis efter en brutal knockout-seger i åttonde ronden. Drygt ett år senare blev han själv världsmästare efter att ha besegrat Joe Walcott i en stenhård match. Rocky Marciano blev aldrig av med sin titel och drog sig 1955 tillbaka efter 49 raka segrar, varav 43 på knockout. Han är tillsammans med Floyd Mayweather, Jr. den ende tungviktsboxare som gått obesegrad genom hela karriären.

2. Muhammad Ali

Det populäraste valet när man diskuterar historiens bästa boxare brukar vara Muhammad Ali, och det är svårt att förneka den den karismatiske mästarens betydelse för sporten. Här får han dock nöja sig med en andraplats. Muhammad Ali proffsdebuterade efter OS-guldet 1960 under sitt födelsenamn Cassius Clay, och gick obesegrad i 19 matcher innan han fick chansen att utmana Sonny Liston om världsmästartiteln 1964. Den unge utmanaren chockade alla, nötte ner mästaren med sitt fantastiska fotarbete och stod till slut som segrare och ny världsmästare.

Strax efter triumfen meddelade Cassius Clay att han konverterat till islam och bytt namn till Muhammad Ali. Han försvarade sin världsmästartitel vid nio tillfällen innan han fråntogs bältet 1967 för att ha vägrat tjänstgöra i Vietnamkriget. Han stängdes av från all professionell boxning och tilläts göra comeback först tre år senare. Efter två raka segrar stod Ali näst i kö att få gå upp i ringen mot regerande mästaren Joe Frazier, i vad som marknadsfördes som ”Århundradets match”. Frazier gick till sist segrande ur striden, och försvarade sin titel efter att ha golvat Ali i 15:e och sista ronden. Ingen returmatch genomfördes och Ali vann istället en rad matcher mot övriga världseliten innan han oväntat föll på poäng mot Ken Norton vilket fick honom att överväga att lägga ner karriären. Lyckligtvis tänkte han om och återtog 1974 mästarbältet i den klassiska bataljen mot George Foreman i Zaire. Muhammad Ali förblev världsmästare fram till 1978 då han förlorade titeln till Leon Spinks – bara för att återta den en tredje gång i returmatchen ett år senare.

Utan tvekan en av historiens största idrottsmän alla kategorier, och det var ingen slump att det var just Muhammad Ali som fick äran att tända OS-elden när sommarspelen 100-årsjubilerade i Atlanta 1996.

1. Mike Tyson

Vi går mot strömmen och väljer att placera Mike Tyson på tronen över tidernas bästa tungviktsboxare. När ”Iron Mike” stod på toppen av sin karriär var han helt enkelt oslagbar, och vi tvivlar på att någon av ovanstående sluggers skulle ha haft en chans mot den förhållandevis småväxte streetfightern från Brooklyn när han var som allra bäst.

Tyson vann sina första 19 proffsmatcher på knockout, varav 12 i första ronden, och vid 20 års ålder blev han tidernas yngste tungviktsmästare samt senare även först att erövra samtliga av de tyngsta titlarna (WBA, WBC och IBF) samtidigt. Han var obesegrad världsmästare i över två år innan förlusten mot Buster Douglas i Tokyo 1990, som ofta anses som en av idrottshistoriens största skrällar.

Efter nederlaget blev han sig aldrig riktigt lik igen. Istället följde en rad skandaler där de mest uppmärksammade var våldtäktsdomen 1992 och det efterföljande fängelsestraffet, samt titelmatchen mot Evander Holyfield 1997 där Tyson diskades efter att ha bitit av en bit av sin motståndares öra (!). Karriären fortsatte i ytterligare några plågsamma år innan Mike Tyson till slut lade handskarna på hyllan 2005.